Intervju med Werner Keweloh

För många i Sverige är Werner Keweloh okänd men det har vi tänkt att ändra på. Werner Keweloh tillhör en nationell akademigrupp i Tyskland, men det som gör Werner till en så intressant person är hans bakgrund. Inte att han  har magisterexamen i politik eller etnologi utan för att han nästan hela sitt liv har hjälpt att upp bygga infrastruktur i Afrika och andra katastrofdrabbade länder.

Vi har därför nöjet att presentera en längre intervju med Werner Keweloh i samarbete med Nordisches Hilfswerk.

Du har i över 20 år arbetat med utvecklingshjälp och haft flera olika arbetsgivare, till exempel NGOs (frivilligorganistationer och tyska staten). Vill du berätta några höjdpunkter från din karriär?

Spenderade 1 år och 7 månader i Somalia, upprättade ett nationellt vuxenutbildningscenter och alla program runtomkring.

7 år i Ghana som chef för African Bureau, sponsring av projekt till vuxenutbildningar och till folk med nedsatt skriv- och läskunnighet, i totalt 15 afrikanska länder.

6 månader i Argentina

Vistelser från 1 – 3 månader, mestadels rörande seminarium om vuxenutbildning samt nedsatt skriv- och läskunnighet. Totalt har det blivit 4 gånger i Kamerun och Etiopien, 5 gånger i Namibia, 2 gånger i Sierra Leone, Mauritius, en gång i Kenya, en gång i Tanzania även Madagaskar, Sudan, Liberia och Indien. I cirka tre år har jag åkt runt i olika afrikanska länder för att hitta områden som behöver hjälp.

Hur fungerar stöd- och hjälporganisationernas arbete?

På många olika sätt, beroende på den politiska karaktären av hjälporganisationen eller landet som hjälper. Hjälpmedlen är antingen via direkt hjälp (Kina till exempel har egen arbetskraft, maskiner men saknar pengar), några gånger i utbyte av produkter och varor till mottagarlandet. I det sista så är det oftast en donator i bakgrunden, tex. staten Tyskland, som skickar hjälpmedel i form av pengar till Kina som står för arbetet och utförandet av hjälpen. Än idag så ger Tyskland pengar till Kina, men detta ska den nya minister Dirk Nieble sätta stopp för. Om det inte sker direkt så sker det indirekt (Tyskland med finansdepartementet och över 2000 frivilliga från NGO som utför arbetet)

Hur många personer lever enbart på donationer från medborgare och statliga projekt?

Den frågan har aldrig fått ett slutgiltigt svar, men det är många. Först är det den mottagande regeringen, förening och folket i nöd. Men vi ska inte glömma att även nöd- hjälp-organisationer och deras personal lever på dessa utvecklingsbistånd, vilket gör att vi kommer till en berättigad men obesvarad fråga: om dessa människor verkligen är intresserade av att värna den allmänna och globala utvecklingen – skulle målet om att upprätthålla tillväxt i tredje världen gynna deras karriärer? Det skulle resultera i att de själva blir arbetslösa, är det verkligen deras mål?

Kommer donationer fram till de som verkligen är i behov av det?

Denna fråga passar egentligen in i ovannämnda kategori. Vi känner igen det genom det nyligen jordbävningsdrabbade Haiti och vi har sett det i den, troligtvis, större katastrofen som drabbade Sydost-Asien. Naturkatastrofer, till exempel, sker plötsligt och de är alltid på plats före de internationella programmen som satts ut för att rädda människoliv, eller för att lösa de mest allvarliga konsekvenserna av katastrofen. Jag kommer ihåg hur thailändska fiskare som, flera månader efter den fruktansvärda översvämningen, klagade över att de fortfarande inte fått se ett öre av den monster-fond som skulle vara till deras förfogande. De satt fast med deras respektive stat.

Nu, i Haiti, vaktar amerikanska soldater flygplatsen Port au Prince så att man iaf. garantera att planen kan landa och lasta av varorna. Men även de kan inte garantera att medicine, mat och vatten når katastrofens offer, staten och den Haitiska armén är själva oförmögna att leverera varorna.

Dessa fenomen existerar över hela Tredje världen i fall likt dessa. Utöver detta så utvecklar de drabbade länderna en tendens att överskatta sina förluster och antalet offer för att kunna ta emot mer hjälp – de tenderar även att hellre fråga efter pengar än vatten, mat och rena kläder.

Du har under din karriär arbetat med en mängd kyrkor, stater och så kallade ”humanitära” organisationer. Människor som läst din bok får uppfattningen att med den lilla andel (ibland frivilliga) grupp av arbetare och den armé av ivriga präster och nunnor är målet med välgörenhetsorganisationerna inte helt förlorat.

Genom att vara högre uppsatt, i form av deras chefer eller en myndighet, får man en helt annan bild. Så fort pengar kommer med i bilden handlar det inte längre om folket, utan snarare om makt, inflytande och att ständigt tjäna mer och mer pengar – som de kan stoppa i egen ficka.

Nietzsche har beskrivit detta problemet väldigt tydligt: Gåvor i form av pengar leder endast till hat. Det är otroligt, men han hade helt rätt och det är något jag ofta fick beskåda.

Är pengar och högre positioner karaktärsförstörande eller har det och göra med systemet för utvecklingshjälp, i detta fallet? Skulle du kunna nämna några utmärkande exempel?

Särskilt det tyska hjälp- och utvecklingsprogrammet är beroende av och består till stor del av pengar, och det är den absolut sämsta formen av hjälp. Den Syd-Amerikanska hjälp- och utvecklings-teoretikern, Paolo Freire, sa en gång: ”Utvecklingsstöd (i form av pengar) har inte skapat mer än en utbredd korruption inom de egalitära grupperna”. Med detta sagt vädjade han för ett stopp för sådant stöd.

Vad kan göras för att sätta stopp för detta missbruk, eller åtminstone bromsa det? Jag tänker på de miljoner av människor som varje år kastar bort sina pengar på donationer i barns insamlingsbössor, utan att veta vad donationerna kommer att användas till.

Allt som blir publicerat och/eller reflekterar problemen går emot det som är mainstream och kommer att bli brännmärkt. Du nämnde tidigare barn som samlar in pengarna, det är också tricket: Barn kan inte svara på kritiska frågor.

Där finns, dock, några nästan revolutionära idéer på hur man skall lösa problemen: Stop the aid (Illich), Shape all educational programmes politically (Freire), ‘Keine Mark ohne Mann’ (Egon Bahr, med andra ord: inga projekt utan en seriös person från de donerande länderna som kan hantera, finansiera och kontrollera det). Vissa tror på att främja den privata sektorn, som DEG (Deutsche Investitions und Entwicklungsgesellschaft), andra på långvarigt oavbrutet stöd eller ”själv-hjälp”. Allt detta är förnuftigt, om man bortser från ett ”mänskligt fenomen” och det är korruption, vilken aldrig kommer att sluta upphöra – en av FN-s specialrapporter från 1987 klargjorde detta väldigt tydligt. Idag hör man detta från Haiti, men även Rumänien och många andra länder, inte alla Afrikanska. Syd-Amerika, Asien och Europa är även dessa drabbade!

I Tyskland och Skandinavien, speciellt efter katastrofer, tigger många organisationer om pengar. Hur mycket tror du doneras årligen i Tyskland, till humanitära och religiösa institutioner och hur mycket når egentligen fram till de behövande? Borde inte fonderna ha tillräckligt med pengar?

Man räknar med att privata donationer i denna form når runt 4,5 miljarder euro (runt 43 893 000 000 SEK, ca 44 miljarder.), så nog har fonderna tillräckligt med pengar. Från dessa fonder kommer sedan direkt hjälp när en katastrof inträffar. Pengarna som samlas in på gatorna, i kyrkorna och mataffärerna är dedikerade till nästa katastrof.

I din bok framgick det väldigt tydligt hur du, så allvarligt som möjligt, försökte ge uppbackning till den hårda verkligheten och faktumen hos ”utvecklingsstöden”, med fakta.
Skulle du kunna nämna några av dessa fakta?

Det skulle jag göra, baserat på mina egna erfarenheter om du skulle fråga mig att hålla en konferens om ämnet. Jag tänker inte motivera mina fiender att ge sig in i rättegångsförhandlingar mot mig innan jag har klargjort det i ett tal. Däremot, ett stort fall, som jag har offentliggjort och försvarat i många rättegångsförhandlingar är följande: det tyska vuxenutbildningsförbundet (DVV), den största vuxenutbildningsorganisationen i Tyskland, om inte hela världen med runt 5000 vuxenutbildnings, 300 internat och akademier bedrog över 500 Afrikanska studenter under en period av 12 år, direktören gjorde det till och med mot 120 Afrikanska ämbetsmän under den tiden.

Avdelningens överhuvud för vuxenutbildning, Jakob Horn, berikade till och med själv själv rent personligt på detta. Andra bedrägeri planerar jag att presentera genom filmer och dokument.

Det är ofta kritiserat när européer kritiserar den våldsamma inströmning av icke-européer, till våra länder (ofta kallad rasism). Detta är inte bara i Tyskland utan det sträcker sig från Skandinaviens nordligaste delar till Spaniens sydligaste dito.
Har du, i Afrika, lagt märke till någon vitt utbredd ”rasism”, där olika etniciteter kolliderar? Vad var anledningen?

Omedelbara orsaker ges alltid men de fundamentala orsakerna ligger djupare: Historiska orsaker eller faktumet att de båda parterna är kulturellt inkompatibla – för att applicera en ”dator-term”.

Har vi européer med godtyckliga koloniala gränserna fattat mer missnöje än verkligt värde? Va anser du skulle vara konsekvensen?

Där finns faktiskt negativa konsekvenser som går att härleda till kolonialtiden, med andra ord monokulturer. Men enligt min vetskap och övertygelse så är de positiva effekterna betydligt fler: Infrastrukturen, sjukhus, skolor, universitet, rationellt tänkande med flera – detta har blivit bevisat att Afrikanska forskare. Titta på monokulturerna: dessa går 50-100 år tillbaka, varför har dessa ett klart övertag, är de mest utbredda utan tecken på minskning – även efter avkolonisering?

En största utnyttjning av utvecklings-länder äger rum idag – titta på grundämnena krom, mangan, guld eller för den delen bauxit, diamanter och molybdenglans som de stora staterna idag i mycket större skala skeppar iväg än vad man gjorde tidigare! Detta är den nya kolonialismen och imperialismen.

I Afrika dominerar andra regler för samexistens och maktstruktur. Vad är skillnaden är, i förhållande till vår egna kultur?

Många och djupa sådana. Låt oss börja med utbildning. Afrikanen i synnerhet blir utbilda efter principen om omedelbar tillfredsställelse av sina behov, detta multipliceras vid högre ålder. Han/hon lever i stora familjer som inte är passar för industriella liv. Tidigare mutades chefen för att ges en bit land, även detta multipliceras nu – i korruption. För att vara rak och rättvis: Naturligtvis finns det också gott uppträdande. En afrikan eller asiat skulle aldrig lämna sina föräldrar, hjälplöst, efter sig – som idag ofta är fallet i våra samhällen.

Alain de Benoist talar om kulturernas upphöjning, Samuel Huntingston understryker att religion är den fundamentala skillnaden. Det framgår också av att blott Islamska länder, Irenäus Eibl-Eibesfeld talar om en ”biologi av (olika) mänskliga beteenden”, franska antropologen Marcel Maus ser även effekterna av fysik ”i kulturella mönster” – det är väldigt svårt att få med alla dessa skillnader, människor emellan.

För att summera det hela ge er ett exempel baserat på egna erfarenheter: Efter en stor konferens i New Delhi sade ordförande, för det sällskap jag deltog, följande: ”Under vårt seminarium har jag lärt mig en sak – Ju mer folk talar, desto mer underutvecklade är dem”. Det talar för sig själv, inte sant?

Vad är det man talar om på den Afrikanska kontinenten när man talar om ”baksheesh”?

Ordet är ursprungligen persiskt och betyder i muslimska områden så mycket som dricks eller skänk – från de rikare (”troende”) till de fattiga. Alltså, en väldigt positiv affär. Islam praktiserar detta även idag. Normalt sätt, däremot, så betyder ”baksheesh” muta, så som jag upplevt det i Asien och Afrika. I andra länder talar man om dricks eller skänk, men dessa är mindre och tillför att visa tacksamhet.

Kan du nämna några exempel på korruption i Afrika och Tyskland?

Jag har nämnt detta i min bok, DVV (Deutscher Houchschulverband – http://www.dvv-vhs.de/) är en av dem när det kommer till hur Tyskland berörs. Korruption i Afrika och Asien är den normen när det kommer till affärer.

Kan människor från Afrikanska kulturer enkelt integreras i vår egen.

Det skulle ta extremt lång tid. Vi skiljer oss på många plan, beteendemässigt och kulturellt. Eibl-Eibesfeld pratar om olika former av skam och skrupler inom olika samhällen. Det är svårt att upphäva eller ändra dem och risken att falla tillbaka på det ursprungliga beteendet är stor.

Du har ofta gånger talat till högt uppsatta politiska representanter, kyrka och halvstatliga organisationer. Vilka var det och hur reagerade dem på dina erfarenheter?

Kolla på hur jag reflekterade över DVV. När det fanns en risk för att jag skulle avslöja vad jag visste om bedrägeriet fick jag en högavlönad befattning som direktör för ett internationellt program. När återgångstiden var över, fick jag min säck. I allmänhet går det inte att övertala de verkställande personerna inom stöd- hjälpprogrammen, att lämna.

Att gå från att vara en särskilt utbildnings- och utvecklingsarbetare till en talesman för den nationella akademiska kretsen känns, vid första anblick, som en väldigt lång väg att gå. Vad har hänt i ditt liv som gjort att du ändrat din åsikt om utvecklingshjälp? Varför skulle nationalister fokusera mer på frågan om utvecklingsstöd?

Professor Peter Scholl-Latour citerar en journalist i sin bok ‘Mord am großen Fluß’ (Murder at the big river). “Does the white man live out his dignity only in previewing his own downfall?” (Erschöpft sich denn die Würde des Weißen Mannes nur noch in der Vorahnung seines eigenen Untergangs?).

Baserat på detta borde alla i Europa, nationalist eller ‘vanlig medborgare’, kolla på främmande länder i tredje världen och avgöra om ett utvecklingsstöd verkligen kan lyckas på ett sådant sätt att flyktingar och asylsökande upphör att existera och de kan stanna hemma. I det fallet kommer jag att vara den första som helhjärtat omfamnar detta utvecklingsstöd. Men om man kollar på den negativa utvecklingen av hjälp sen det började – runt 1947 med 4 punkts programmet av president Truman – blir det uppenbart att det direkt angriper liv och framtid för alla europeiska medborgare.

Till slut: Du kanske kan fråga myndigheter om de kan nämna ett land i tredje världen som verkligen utvecklats från ett utvecklingsland till ett ”andra världens” land. Jag skulle vara väldigt intresserad av att höra det! Men om de inte kan det – måste jag fråga: ”Varför, för guds skull, ger vi så stora summor till utvecklingsländerna?”

Pga. de nuvarande problemen i Haiti, sa Michael Kuehn från ”World Hunger Relief” följande: ”Han har ingen aning om vilka andra stöd- hjälp-organisationer som finns i området och om dessa behöver hjälp.”

Är det norm i krisdrabbade områden att den ena handen inte vet vad den andra gör eller är det helt enkelt så att, pga. rivalitet så vill han inte nämna de andra organisationerna? Finns där inget koordinationscenter där alla hjälp-organisationer (med respektive organisations tillgångar) blir organiserade?

Jag kan mycket väl förstå att Michael Kuhn säger som han gör, att han inte vet vilka andra organisationer som arbetar och blanda sig i Haitis olycka – I Moçambique, 1984, stötte jag på samma fenomen. När vi kom dit – förbund av Rödakorsorganisationer i samarbete med EU – konfronterade vi en hel del andra medhjälpare, som vi träffade på ett vänligt men mer eller mindre oavsiktligt sätt. Vi betraktade inte varandra som konkurrenter, förutom det välkända USAmerikanska TV-bolaget som ville ockupera våra lastbilar bara för att komma igång med sin filmning. Till min förvåning fick vi order om att låta dem göra som dem ville, som inte alls hade något att göra med stöd och/eller hjälp.

Tack så mycket för din tid och intervjun, Mr. Keweloh!

Intervju gjord av Nordisches Hilfswerk i samarbete med Antikap.nu