Saab, GM & Globalism.

Saab, GM & Globalism.

Att Saab står inför ekonomiska problem och nära anstående undergång har nog inte undgått ens de mest nyhetsisolerade eller asociala av svenskarna. Rädda Saab, säger många. Andra kräver att staten ska gå in och rädda det ”svenska” aktiebolaget. Men är Saab värt att rädda – och i så fall, varför?

Saab som det används i folkmun är igentligen två olika varumärken. Saab Automobiles och Saab AB. Svenska Aeroplan AB (Därav SAAB, reds.anm) började tillverka personbilar så tidigt som 1947. Men sedan 1989/1990 så splittrades personbilstillverkningen och försvarsindustrin och personbilstillverkningen köptes av den amerikanska koncernjätten General Motors Company efter en ekonomisk svacka. Personbilstillverkningen döptes sedemera om till Saab Automobiles.

Saab Automobiles dras sedan dess av enorma ekonomiska problem. I tjugo år så har Saab gått med en konstant förlust, understödd av General Motors. Den totala förlusten uppgår till uppskattningsvis 35 miljarder kronor – I ren förlust! Detta kan säkerligen skyllas på en mängd faktorer, inte minst GM:s egna företagsledning eller försök att applicera amerikanskt massproduktionstänkande på ett företag som tidigare hade sina egna särdrag i kreativitet och innovation.

Inte ett enda år sedan övertagandet så har Saab uppnått kravet på 150 000 bilar per år. Utslaget på åren 1990-2008 så har Saab gjort en förlust på nästan 19000 – per bil! 1997 var sista året Saab gick med någon vinst överhuvudtaget.

General Motors köpte Saab med stora förhoppningar att förvandla det till ett konkurrenskraftigt varumärke, att jämföra med BMW. Trots entusiasm och goda idéer föll planerna platt och Saab har i snitt inte sålt mer än 100 000 fordon per år. I senare år så lågt som 60 000.

Jämför detta med ett annat svenskt företag, även om personbilsproduktionen idag ägs av Ford; Volvo tillverkar fyra gånger så många bilar, är livskraftigt och går med vinst.

Konkurrensen är stenhård och Saab har inte lanserat en ny modell på tio år. Det är helt orealistiskt att man i en industri som i princip helt bygger på utvecklingen av ett befintligt redskap kan överleva under sådana förhållanden. Ingen investerare kan eller bör ta så stora risker. Att förbli konkurrenskraftig innebär en kontinuerlig investering i produktutveckling – något Saab helt enkelt inte haft råd med.

Framtiden
Saab har i nuläget cirka 4000 anställda. General Motors har ännu inte tagit något beslut om deras öde och har skjutit upp det definitiva beslutet om nedläggning eller försäljning i ytterligare en månad och hävdar att de vill utvärdera potentiella bud på Saab efter att svenska Koenigsegg dragit sig ur.

Men även om Saab får en köpare så löser det inte automagiskt de ekonomiska problemen.

Samtidigt så har genomgår Saab en granskning av EU-kommissionen, där svenska ministrar är iblandade i påtryckningar. Granskningen sker för att avgöra hurvida Saab hade ekonomiska problem innan 1 Juli 2008, vilket är ett krav för att vara berättigad till stöd.

Svenska staten säljer ut sig som land till utländska intressenter och träffar intressenter i försök att sälja Saab. Statsekreterare Jöran Hägglund deltar i GM:s styrelsemöte. Reglering i all ära, men sen när är det svenska statens arbete att direkt beblanda sig med företagsangelägenheter?

Metalls och Unionens förbundsordföranden kräver omedelbara ingripande i Saab-frågan; ”Saabs försäljning har gått in i en mycket intensiv fas och därför måste regeringen nu öppna en direktlinje in i regeringskansliet för potentiella köpare och avsätta en särskild person som samordnare för detta arbete [...] Regeringen måste omedelbart avsätta personella resurser helt fokuserade på att stödja Saab i arbetet och finna nya köpare”.

Saabs framtid är av vikt för svensk ekonomi och för över 4000 svenska arbetare och associerade leverantörer. Men det är inte statens uppgift att gå in och direkt kontrollera företagsprocesser. Kontrollering av marknadskrafter måste ske genom lagstiftning och regulering. Att spela en balansakt mellan kapitalistisk nollregulering och kommunistisk direktkontroll är fullständigt schitzofrent.

Och även om Saab skulle förstatligas så skulle det bara innebära ännu ett blödande sår för den redan ekonomiskt döende bananrepubliken Sverige. Saab har varit döende i över tjugo år. Vad staten måste göra är att rädda situationen och arbeta för att skapa nya arbetstillfällen för de anställda, men det är lika sannolikt som att Saab helt plötsligt lyfter likt Kristi himmelsfärd.

Det är en förlust för alla parter; Anställda, ägarna, kulturellt, ekonomiskt – men om Saab verkligen inte är livskraftigt så kan inga pengar i världen och all god vilja vi kan uppbåda inte rädda det. Saab dog för tjugo år sedan, låt det vila i frid.

Skribent
Varenus Luckmann
Varenus.Luckmann@Antikap.nu